Män

Pappa han for iväg han. Ibland ringde mina syskon och frågade efter honom och det var alltid

nej han är iväg /vart då/ jag minns inte/

Och hemma i storhuset gick mamma med oss och aldrig att hon klagade fast tröttheten liksom sipprade ut ur hela henne och det var alltid

snälla signe nu får du vänta jag behöver läsa några kapitel till

och jag minns hennes hemliga leende när jag en gång anmärkte på att gubbarna i byn alltid nämnde henne som “doktors fru” eller “anders syster” , men aldrig för den hon var själv.

Så ringer jag min dotters pappa och frågar hur hennes kväll var och då är det

ja det blir ju tyvärr en kort vecka och sen så ska jag ju til berlin och till bryssel och till norge och på spex och du har väl henne på midsommar för då har jag fest för det är ju så mycket grejer man vill göra såhär på våren men jag har pratat med mamma och det ordnar ju sig och jag tar igen min tid med henne i sommar.

Som om allt det där roliga “man vill göra” inte finns på sommarn. Som att man kan ta igen för förlorad tid.

Jag är så arg på de här papporna! Lite för barnen, för jag vet hur frustrerande det är. När han inte kan ett endaste namn på dina kompisar, när det känns som han hittar på vem är för att det ska passa den lilla bild han har av en. Men mest för att de inte verkar ha en tanke på dessa mödrar, sina egna och sina barns, som de förväntar sig ska ställa upp på dem och deras behov. På dessa mödrars trötta, ledsna ansikten. De, som sliter som oxar och ändå känner sig otillräckliga. Jag känner mig alltid otillräcklig.

Och ilka arg är jag på mig själv när jag svarar: Visst. Det är klart du ska åka. Jag tar igen den tiden en annan gång.

2012

Nytt år. Skönt!

2012 har, om ni ursäktar språket, varit en förbannat skitår på så många plan. Mest påtaglig är nog minnet av att stå med min pappa och min dotter på umeå flygplats, jag ska flyga hem och reda ut framtiden med min dotters pappa som jag precis gjort slut med och jag vill inte. jag vill stanna där i skogarna och bara gömma mig. Gå omkring i min barndoms landskap och känna tryggheten i att jag vet exakt hur varenda jäkla milimeter av den där platsen ser ut. Men nu ska jag flyga till skåne och reda upp framtiden. Den känslan, av att slitas så mellan det förflutna och en framtid som plöjer fram som ett lokomotiv som måste fram NU. Sen hoppade vi på flyget och landade i ett hål, det var död och elände och oändlig sorg och så mycket uppdämd ilska och frustration. Och en iskall lägenhet trots stekande sol.

Men samtidigt; min unge! Som började året som en två månaders sprattel-klump och som sedan lärde sig rulla runt, sitta, krypa, gå, springa!

Säga mjau om katter och bowbow om hundar, titta där,….DÄR!

Nu är hon en helt egen liten person, som busar och utforskar och skrattar så hela ansiktet blir som ett russin. Som får en hela rum  att skratta med henne, Som KRÄVER av en att inte säcka ihop, eller fastna i någon helt verklighetsfrånvänd existenskris. Vi kan väl botanisera i blöjhinken istället, liksom. tusen gånger roligare!

Hon var mitt 2012, det jag väljer att minnas. Min fantastiska, pillimariska, eldiga och snälla dotter.

Nu ska vi in i 2013 med en jävla fart. Med nya grejer, typ dagis och skola och VARDAGSPUSSEL. Det ska bli kul!

Jag har inte sett den här videon på… 12 år?

Har haft en återkommande dröm den senaste tiden, om att jag befinner mig inuti den. En härlig dröm som övergår i panik och kaos. nonsensdrömmen, alltså.

sleepless in södern.

 

När jag inte har sovit ordentligt kommer världen närmare.  I förmiddags fick jag nån slags kris eftersom jag stod och valde mellan tre tröjor som var MADE IN BANGLADESH. Det har ju aldrig känns riktigt bra, men nu, med dessa hemska bränder, och -på det – nya larm om miljögifter i storkedjornas kläder kändes det bara helt jäkla sjukt. Var tvungen att sätta mig och googla på ekologiska fair-trade t-shirts för att väga upp. 

gick en sväng på stan och när jag kom hem ringde en snäll kvinna i kvarteret och sa att hon hittat min plånbok. gick över och hämtade den, och fick dessutom krama lite på en stor myshund. att få träffa stora hundar eller klappa mjuka hästmular är terapi för själen alltså. på riktigt!!!

Nu kommer snart skrikmajan hem. Håll tummarna för oss ikväll, ok? Behöver en god natt djuuuup djupsömn. 

 

 

 

Jo, alltså…jag har som inte så mycket att skriva om. vi går på öppna förskolan, dricker kaffet, äter bullen, fikar fikan, liksom. och särskilt intellektuell eller reflekterande har jag inte nån lust med. Jag har som nog uppe i hjärnan just nu. Och nu är klockan 00:40 och då funkar ju liksom ingenting i huvet som det ska. Så ursäkta.

Meen vi läser ju i och för sig en del, det får man ge oss (plus i kanten??? snälla?). här ska ni få se: Image

Jag älskade “Albertina” när jag var liten, så min förtjusning är all over the place när lima klappar händerna och slår på knäna och stämmer in i mitt” …så var det skeppets namn, PUM-PA-LÄNS! .”HÄNH!”  och slår ihop händerna hårt. Och det har vi mycket roligt åt, eftersom att vi är typiskt roliga.

Image

Om man är bokslukare passar denna boken perfekt hehehe. Nämen vi läser den här mest för mördarkatten, där, i lägre hörnet till vänster. “HAU!” säger vi i falsett och bläddra och pekar och sen kör vi en omgång till med PUMPALÄNS! och så pekar vi  på katten lite till.

 

den senaste tidens läsning.

HELLO WORLD.

Alltså. Älskar mitt barn sanslöst mycket. Älskar inte längre att gå hemma med henne. Har varit det ett år nu och vill bara få igång en vardag som handlar om mer än öppna förskolan och typ…mat. Vill ha stressiga mornar, to go-kaffe-spill, än hit-än dit-livet. Vardagspusslet, liksom. För man blir lite tokig och lite för mycket i sitt eget huvud när man går hemma. Lite för små problem blir lite för stora. Och jag vill ut i MITT liv. Tillsammans med Lima. 

Annars bra. Svt play och Lima-oro. Hon har varit lite under isen senaste dagarna. Hoppas att det bara är en reaktion på stressig period. Vi tar några rätt lugna dagar nu. Tänker: ut på lekplatser, äta god mat, gosa mycket!